Biskop Gabriels tale den 1. mai 2003

Ers Eminens Metropolit Jérémie

Ers Excellens Biskop Michail

Mina vördade Fäder, vördade Mödrar

Kära Bröder och Systrar i Kristus

Efter vår saknade Ärkebiskop Sergijs oförmodade frånfälle den 23 januari valde Stiftsrådet mig till tjänsteförrättande (locum tenens) och vi har tillsammans förberett detta urtima Stiftsmöte på vars dagordning står att utse den nye Ärkebiskopen för vårt Exarkat. Valresultatet kommer att framläggas inför den Ekumeniske Patriarken för att den Heliga Synoden därefter skall kunna företa det kanoniska valet och därigenom bekräfta vårt Stiftsmötes val.

Vi kan inte arbeta på Ärkestiftets framtid utan att ta hänsyn till vad som redan har  uträttats i det förgångna. Vi är alla tillsammans ansvariga för det arv våra fäder har lämnat oss. Vi hedrar  med tacksamhet minnet av Metropoliterna Evlogij och Vladimir samt Ärkebiskoparna Georgij av Syrakusa och Georgij av Evdokia. Vi glömmer inte de hjälpbiskopar som stått vid deras sida, ej heller prästerna, diakonerna och den stora skaran av troende som endast Gud känner. De har var och en efter sina nådegåvor bidragit till att göra Ärkestiftet till vad det är idag, att ge det dess nuvarande struktur. De har arbetat, lidit och bett för dess existens. I deras efterföljd är vi alla ansvariga för Ärkestiftets nutid.

Det var denna känsla av ansvar som  fick Arkimandriten Sergij att 1993 ta på sig uppgiften  som Ärkebiskop med allt vad detta innebär.

Hela den tid han fick offra sig kroppsligen och själsligen för denna tjänst var fylld av utmaningar och nya problem. Personligen kom jag att lära känna Vladyka Sergij under den tid då han ännu var diakon, våra band stärktes litet senare då han blev präst. Han visade sig alltid angelägen att upprätta goda relationer med kyrkor från alla jurisdiktioner som då verkade sida vid sida under stora spänningar. Förklarade han kanske inte kvällen före sin biskopsvigning: "Ända sedan min tidiga ungdom har jag lidit av splittringen inom ortodoxin och det är för

återupprättandet av en hel och fullständig enhet som jag vill arbeta." Detta visades klart vid hans vigning: Ärkebiskop Simon av Bryssel (Moskvapatriarkatet) var inte endast närvarande, han var en av dem som koncelebrerade.

Den första frågan som Vladyka Sergij tog upp sedan han blivit vald gällde Ärkestiftets administration. Denna reglerades av stadgar från 1924, som hade blivit föråldrade i många avseenden och olika omständigheter hade lett till att olika stiftsråd i olika frågor hade fattat beslut som var för detaljerade och ibland motsägande.

Ärkebiskop Sergij beslutade med stöd av Stiftsrådet att reglera denna situation och uppdrog åt en särskild kommission att studera frågan och  framlägga ett förslag till stadgar enligt den anda och de beslut som hänför sig till Moskvakonciliet 1917-1918, enligt den gällande civila lagstiftningen och med hänsyn till de rådande omständigheterna för vårt aktuella kyrkliga liv, vilka samtliga naturligtvis hade utvecklats sedan 20-talet. Förslaget debatterades och ändrades i Rådet och underställdes juridisk expertis för att slutligen diskuteras med Hans Helighet Patriarken Bartolomeos. Åtföljd av en delegation utsedd av Rådet förde Vladyka Sergij i Fanar diskussioner såväl med Patriarken personligen som med Kommissionen för stiften, samtal som blev långa och krävde ett flertal resor till Konstantinopel. Processen ledde fram till att dessa stadgar antogs av ett urtima allmänt Stiftsmöte den 7 februari 1998.

I förlängningen av denna process ledde diskussionerna och mötena i Konstantinopel till en patriarkal Tomos (Beslut) som togs den 18 juni 1999, vilken återupprättade titeln Patriarkens Exark, vilken var den som bars av Metropoliterna Evlogij och Vladimir. Genom att handla på detta sätt  - nya stadgar och återupprättande av Exarkatet - återgav han åt Ärkestiftet en solid grund. Han namn kommer att för alltid vara ingraverat i vårt Ärkestifts historia och vi kommer alltid att minnas honom med tacksamhet.

Under nästan samma tidsperiod ledde den politiska utvecklingen i Ryssland till en verklig pånyttfödelse av det kyrkliga livet där. Det är alls inte överraskande att Vladyka Sergij en kort tid efter sin biskopsvigning vid sitt första besök i Konstantinopel tog tillfället i akt att be om Hans Helighets patriarkala välsignelse för att kunna bege sig på pilgrimsfärd till Ryssland. Åtföljd av protopresbyter Boris Bobrinskij, dekan för S:t Sergijs teologiska institut och ärkepräst Anatolij Rakovitj, 'nyckelbevarare' för Alexander Nevskij-katedralen begav han sig till Moskva och genom det gemensamma firandet av eukaristin med Patriarken Alexij II återupprättades hel och full nattvardsgemenskap mellan vårt Ärkestift och Moskvapatriarkatet, för vilket vi tackar Gud. Här återigen handlade det om ett värdefullt och lovvärt bidrag från Vladyka Sergij på vårt stifts historiska och andliga vandring, och vi skall inte glömma det. Det resulterade efterhand i samarbetet mellan vårt Exarkat och Moskvapatriarkatets stift. Vid två tillfällen deltog Ärkebiskop Innokentij och hans prästerskap i prästmöten, S:t Sergijinstitutet upprättade utbytesavtal med teologiskolor i Ryssland och i Belgien ägde gemensamma liturgier rum och broderlig hjälp gavs för att betjäna olika församlingar. Själv deltog jag med båda Ärkebiskoparnas - Sergij och Simon - välsignelse i grundandet av en skete i Bryssels stift.

Normaliseringen av relationerna mellan Moskva och vårt Exarkat blev tyvärr något problematiska, på sätt och vis ganska pinsamma genom församlingens i Rom övergång till Moskvapatriarkatet. Men, 'gjort är gjort': någon gång måste man förlåta och erkänna fakta. Det var vad Vladyka Sergij gjorde, med klokhet och ödmjukhet, trots smärtan och bitterheten.

För att avsluta denna korta minnesteckning av vår avlidne Ärkebiskops mödor och bekymmer skulle jag vilja skriva under på vad Patriarken Alexij II skrev i sina kondoleanser efter Ärkebiskop Sergijs bortgång: " Han har lämnat ett mycket stort bidrag till återupprättandet av det ryska folkets andliga enhet".

Men låt oss nu betrakta vår situation. Idag har vårt Ärkestift de facto blivit multinationellt. Det är tack vare den ryska ortodoxa kyrkliga traditionen som vi är vad vi är. Vi står alla i tacksamhetsskuld till den: några av oss är av rysk härkomst, andra har nyss kommit från Ryssland och andra länder inom OSS, åter andra är västerlänningar av födsel som har upptäckt ortodoxin tack vare dessa ryska menigheters vittnesbörd. Denna tradition har burit frukt, på oväntat sätt, men utan tvivel genom försynens skickelse. Drygt hälften av Ärkestiftets församlingar använder nu i liturgin västspråk (franska, nederländska, tyska etc.); franska är sedan tjugo år förhandlingsspråket vid våra stiftsmöten och sedan tio i Stiftsrådets arbete. Men det är uppenbart att det historiska hjärtat i vårt stift är och förblir - om Gud vill - våra ryska församlingar där man håller gudstjänst på kyrkoslaviska. Det är som Ärkebiskop Georgij (Wagner) sade under prästmötet i februari 1981: "Vi bör troget bevara de ryska kyrkliga traditionerna, särskilt i våra ryska församlingar och menigheter" - och det vare oss främmande att bestrida upprätthållandet av användningen av det ryska språket och de ryska liturgiska traditionerna -, men fortfor Ärkebiskop Georgij, vi måste också "samtidigt arbeta för att aktualisera vårt ortodoxa vittnesbörd i de länder där vi bor".

Några kunde under en viss period tro att de ryskspråkiga församlingarna skulle försvinna i en mer eller mindre avlägsen framtid. Men detta är lyckligtvis inte fallet, dessa församlingar, där de existerar är mycket levande. Och idag med den massiva tillströmningen av nya immigranter har jag kunnat konstatera detta själv, då jag har firat gudstjänst i denna katedral. Våra gamla ryskspråkiga församlingar, som utgör kärnan i vårt stift, i Paris, Nice, Stockholm har till uppgift att ta emot dem, hjälpa dem materiellt i mån av förmåga och framför allt meddela dem religionsundervisning. Detta är vår moraliska skyldighet och vår missionsplikt. Jag konstaterar för övrigt att organiserandet av materiell hjälp till de nyanlända inte vet av några "nationella" gränser. Vi har i vårt stift flera "väst"-församlingar som också arbetar i denna fråga. Låt oss inte glömma att vårt stift efter förmåga alltid har påtagit sig alla sina plikter gentemot Kyrkan i Ryssland, särskilt under den epok då den var utsatt för förföljelser. En stor del av hjälpen till våra ortodoxa bröder i detta land har passerat och passerar alltjämt, direkt eller indirekt, genom nätverk som byggts upp kring engagerade troende i våra församlingar: man behöver bara nämna Kommittén för hjälp åt Rysslands församlingar som upprättats inom vårt stift, eller oss närstående organisationer som radiostationen "Ortodoxins röst" eller ACER och "Hjälp åt Rysslands kristna". Genom dessa handlingar vittnar vi om vårt ansvar och vår kärlek till den ryska Kyrkan.

Under de senaste åren har Vladyka Sergij, på grund av många troendes ankomst från Östeuropa, givit sin välsignelse till skapandet av nya ryska församlingar i Spanien och hos oss i Belgien, i Hasselt. Man bör hjälpa dessa församlingar att konsolidera och utveckla sig. Vi kan varken överge eller se ned på dessa Guds barn, som rätt ofta praktiskt taget inte vet någonting om sina förfäders tro och riskerar, om de blir fast bosatta  här i våra länder  i Väst - och detta är de flestas öde - att helt förlora den skatt som ortodoxin utgör. Vi bör alltså ge dem vår pastorala och andliga hjälp och följa dem på deras modersmål, men detta utan att inte heller inteckna den naturliga assimilationen, som inte kommer att utebli, på samma sätt som redan skett med tidigare immigrationsvågor, vars utveckling redan Metropolit Evlogij profetiskt förutsade, han som gav sin välsignelse till grundandet av den första franskspråkiga församlingen i Paris 1927: "vi måste blicka framåt: även om man förlorar sitt språk så må åtminstone den ortodoxa tron räddas och upprätthållas hos de förfranskade ryssarna", skrev Metropolit Evlogij i sina memoarer.

Idag har till och med vissa församlingar, grundade i landsorten av ryska emigranter, blivit 'plurinationella' och upptar ortodoxa av alla ursprung: greker, ryssar, serber, rumäner, och andra, och naturligtvis fransmän. Andra församlingar är helt fransk-, nederländsk- eller tysktalande. I själva verket ger en hastig överblick över våra församlingsblad oss en klar bild av att vi idag firar gudstjänst på kyrkoslaviska, franska, nederländska, frisiska, tyska, svenska och norska. Det är mer än sannolikt att denna lista inte är fullständig. Jag vill återkalla i minnet det brandtal som Ärkebiskop Georgij av Evdokia höll på det Allmänna Stiftsmötet  den 6 oktober 1982: "Åtskillnaden vad gäller språk får inte hindra vår grundläggande andliga enhet. Den får heller inte hindra vår liturgiska enhet. Vi måste hålla i minnet att våra ortodoxa liturgiska gudstjänster inte är vår personliga egendom, utan att de är ett heligt arv som tillhör hela Kyrkan. I ljuset av detta arv är vi alla skyldiga att bevara de fint utarbetade texterna och själva gudstjänstordningen utan konstgjorda ändringar och godtyckliga förkortningar." Det är av denna anledning som vi i vårt Exarkat arbetar på utgivningen av två gudstjänstböcker, en Sluzjebnik (innehåller de fasta gudstjänstordningarna) och en Trebnik (innehåller ordningar för kyrkans sakrament och förrättningar) vilka står i fullständig överensstämmelse med den ryska traditionen. Jag skulle också vilja hänvisa till en publikation som kommit ut med Vladyka Sergijs välsignelse, en samling ortodoxa hymner på franska. Vad beträffar det nederländskspråkiga området hade Vladyka Sergij tagit initiativ som skall leda till en enad version av de sjungna partierna av den Gudomliga liturgin. Detta initiativ har krönts med framgång.

Evangeliet påminner oss om att "det finns flera boningar i min Faders hus" (Joh. 14:2). Detta löfte är säkert tillämpligt på vårt Exarkat. Den nye Ärkebiskopen borde ha omsorg om alla sina menigheter och ha i åtanke vars och ens språkliga och kulturella särdrag och stödja sig på sina hjälpbiskopar och prostar allt efter deras språkliga och pastorala gåvor. I själva verket förblir Ärkebiskopen i den Himmelske Faderns unika hus, i firandet av Eukaristin den som intar den ende Översteprästens, vår Herre Jesu Kristi plats. Detta innebär inte med nödvändighet att han måste kunna alla de språk som hans trogna talar - mänskligt skulle detta vara svårt! - , men han måste uppskatta dem och framför allt sätta värde på, respektera och älska de män och kvinnor, sina andliga barn som talar olika språk. Vi får inte glömma apostelns ord: "Om jag talade både människors och änglars tungomål men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal" (1 Kor. 13:1). I mitt tal kvällen före min biskopsvigning talade jag om biskopen som pontifex, d.v.s. "brobyggare". Mot bakgrund av den stora kulturella och språkliga mångfalden i Exarkatet bör Ärkebiskopen bygga och underhålla enheten och kommunionen enligt bilden av den Heliga Treenigheten. "Även om språken skiljer sig åt världen över, så är traditionens innehåll ett och identiskt" (S:t Ireneus av Lyon i Mot kätteriet I, 10, 2).

Kommer vi så till brevet från Hans Helighet Patriarken Alexij II, i vilket han förutser en kanonisk reorganisation av sina stift i Västeuropa, innefattande den ryska Utlandskyrkan och vårt Ärkestift, allt under Moskvapatriarkatet. Detta brev, daterat den 1 april och adresserat till den ryska diasporan liksom till "församlingar med rysk tradition", inkom till Stiftsadministrationen "några timmar före" Stiftsrådets möte den 2 april. På dagordningen för detta möte stod framtagandet av kandidaterna till valet av vår nye Ärkebiskop. Flertalet medlemmar av Stiftsrådet upptäckte brevet först i början av rådets möte. Under den påföljande diskussionen höjdes i början några röster att valet skulle uppskjutas. Efter en lång debatt beslutade vi att inte uppskjuta valet. Jag hade tillfälle att vända mig till er, präster och lekmän ansvariga för våra församlingar, med ett meddelande som av anledningar utanför  min vilja inte har kunnat spridas så vitt som det hade varit anledning till, vilket jag beklagar. Jag begagnar därför tillfället att upprepa att Stiftsrådet vid tiden för sitt möte, den 2 april, inte beslutade att gömma undan Moskvapatriarkens brev, men att majoriteten ansåg att detta brev borde studeras först sedan vårt stift hade valt sin Ärkebiskop, under vars ledning ett sådant begrundande skulle kunna genomföras med all den uppmärksamhet och allvar som saken kräver. I egenskap av Locum tenens (ställföreträdande stiftsöverhuvud) tar jag ansvar för detta beslut i enlighet med mitt samvete.

Varför detta beslut? Innan jag besvarar den frågan måste jag först klargöra vad en Locum tenens är. Etymologiskt sett innebär det en som "håller, bevarar platsen". Han är bevararen av Ärkebiskopens tron. Tronen är här en symbol, en bild av Ärkebiskopens plats  i hans kyrka, när allt kommer omkring en ikon av Kyrkan själv. En biskop är på samma gång en far för alla sina barn, en herde för sin hjord, sitt stifts brudgum, efterliknandes Kristus som sin kyrkas brudgum. Utan Ärkebiskop är stiftet likt en änka eller ett föräldralöst barn. Alltså måste en Locum tenens bevara stiftets integritet och enhet ograverade för att kunna överlämna det helt till den nye Ärkebiskopen. Det är därför Locum tenens inte har rätt att vare sig prästviga eller avsätta någon, varken präst eller lekman. Jag har velat fullgöra mitt uppdrag som anförtroddes mig av Hans Helighet den Ekumeniske Patriarken i brev av den 3 februari 2003. Jag citerar: "Med detta patriarkala brev, skrivet med vår egen hand i enlighet med Stiftsrådets beslut och tillställt Er efter beslut i den Heliga Synoden, utser vi er till administratör av Exarkatet till slutet av den vakans som följer på vår käre och högst älskade broder och koncelebrant Sergijs av Eukarpia avsomnande i Herren, frid över hans minne". Och vad anbelangar vakansen så varar den efter Ärkestiftets stadgar mellan fyrtio dagar och fyra månader efter en Ärkebiskops frånfälle, och Stiftsrådet har i sitt brev av den 24 januari anhållit om den Ekumeniske Patriarkens välsignelse för att hålla ett urtima Allmänt Stiftsmöte den 1 maj, d.v.s. idag, för att genomföra val av ny Ärkebiskop.

Nu förstår ni varför jag inte kunde reagera positivt på den begäran som ett antal troende framförde att uppskjuta valet av Ärkebiskop till ett senare datum, t.ex. september, för att vi idag skulle kunna studera och diskutera det brev som Hans Helighet Patriarken av Moskva tillsänt oss. Det förefaller mig oundgängligt att påminna om att Locum tenens, som är tillsatt för att sköta de löpande ärendena och förbereda ett adekvat genomförande av det möte som skall hålla valet av en ny Ärkebiskop, inte har någon som helst rätt att skrida till bedömning  av något dokument, vad det än vara månde, som ifrågasätter själva strukturerna i vår kyrkliga enhet och dess kanoniska organisation, och som på så sätt påverkar dess framtid. Endast den nye Ärkebiskopen skulle legitimt kunna ta sig an den uppgiften. Nåväl, om jag har brustit i mina förpliktelser i ämbetsutövningen, vill jag gärna dömas för mina beslut och åtgärder som Locum tenens, men uteslutande av den auktoritet som har kompetensen härtill, d.v.s. av den Ekumeniske Patriarken.

I enlighet med Stiftsrådets beslut vill jag inte här och nu inlåta mig på innehållet i Moskvapatriarkens brev. Men för att undvika missförstånd, vill jag säga att vilken än den nye Ärkebiskopens inriktning är, så måste han inrätta instanser för dialog och rådslag såväl inom Ärkestiftet som med Moskvapatriarkatet, och detta av olika anledningar.

För det första har Patriarken Alexijs brev framkallat mycket skilda reaktioner inom Ärkestiftet: hos några en stor rörelse, glädje och hopp, hos andra oro, förvirring och till och med ogillande. Det tycks mig att för att vår interna dialog om Exarkatets framtid verkligen skall bli produktiv, så måste vi ha tillgång till en så komplett och precis information som möjligt, särskilt vad beträffar vår egen historia, som idag är dåligt känd för många av oss. Vi får inte glömma apostelns ord: "Vi har ingen makt gentemot sanningen". Jag vill där tillägga ett välfunnet ord av biskop Kassian, f.d. rektor för S:t Sergijs institut, som, när han ville bevara studenterna för en missriktad fruktan för den historiska sanningen, brukade säga till dem: "Sanningen tillhör Gud". Jag vill likaså här tillfoga några ord från en annan framstående teolog, även han lärare vid samma institut, Anton Kartasjov, som 1960 skrev: "Vi som lever i 'diasporan', vi bör tacka Gud för den frihet vi har att inrätta åt oss en kyrklig organisation efter vårt samvete, och inte på ett anarkistiskt sätt, som envar skulle förstå det. Det är det som är det 'arv' som vi har mottagit av Försynen, att leva efter de stadgar som vi fritt har antagit och som återspeglar principerna och föreskrifterna i det allryska Konciliet av 1917. Vi har att fullfölja denna uppgift med heder och värdighet, fria från alla låga baktankar som om vi skulle söka att dölja detta arv för våra stackars troende som är dåligt insatta i situationen" (Vestnik 1960 nr 56, sid. 22). Som ordspråket säger: "den som inte känner till historien har ingen framtid". Att känna till vår historia, det är en god sak. Att betänka vår framtid är likaledes gott, - en särskild kommission har gjort det i nästan fyra år - men vi bör framför allt fullgöra vår uppgift i nuet, hic et nunc, här och nu. Det är för oss det väsentliga, det är där vår kallelse och vårt ansvar ligger.

För det andra dialogen med Moskvapatriarkatet. Efter Vladyka Sergijs första besök i Ryssland och det gemensamma firandet av liturgin med Patriarken Alexij II har vi full nattvardsgemenskap med den ryska Kyrkan. Besöket ledde även till återupprättandet av officiella kontakter. Som jag har sagt skedde allt med hans Helighet Patriarken Bartolomeos' välsignelse. Men nu måste man absolut undvika att vårt ärkestift blir en stötesten eller ett stridsäpple mellan de två Patriarkaten. Det finns som bekant problem i Estland och i Ukraina. Dessa bör lösas mellan Moskva och Konstantinopel direkt, en kommission för dialog sysslar regelbundet med detta med en del positiva resultat, även om framstegen inte är så snabba som man kanske skulle önska. Vad oss beträffar så bör vi undvika att  bli en tredje källa till spänning mellan dessa två stora Kyrkor. Vi lever i Västeuropa, och det är vår sak att bygga en lokal kyrka här i kommunion med de andra stift som finns på samma territorium och med hjälp av våra Moderkyrkor i enlighet med den ortodoxa ecklesiologin.

Låt oss lyssna till vad Ärkebiskop Georgij av Evdokia sade, mindre än en månad före sin bortgång: "På sin tid, 1949, talade fader Alexander Schmemann, som då var en ung präst i vårt stift och lärare vid S:t Sergijs institut, om två vägar, en för våra bröder i Ryssland och en för oss här, två skilda vägar som möts i troheten mot Kristi sanning". Och Ärkebiskop Georgij tillade: "På det andliga planet finns det ingen delning mellan kyrkan i Ryssland och oss. Vi lever i gemenskap, i samma tro och med samma nådemedel. Vi delar också samma liturgiska och andliga tradition. Men på det administrativa planet befinner vi oss inte i lydnadsförhållande till Moskvapatriarkatet, utan till Konstatinopel". Detta var hans ord sista gången han talade till oss, just när vi var samlade här till stiftsmöte 1992. Det finns alltså en tredje aktör, det Ekumeniska Patriarkatet. Vad som har slagit mig i diskussionerna kring Moskvapatriarkens brev är att för närvarande nästan ingen har talat om detta Patriarkat, nästan ingen har sökt få reda på vad man där anser i denna sak. Ännu mer oroande är att några har försökt förklara för oss att vår situation är okanonisk, att våra stadgar inte är normala, inte står i överensstämmelse med den ortodoxa Kyrkans kanon (rättesnöre). Men vad skall man då tro om våra avlidna biskopar, präster och stora teologer (Nikolaj Afanassiev, Alexij Kniazeff, Anton Kartachov, Sergij Verkhovskoy, Konstantin Andronikov), som har utarbetat och försvarat dessa stadgar? Skulle vi tillsammans med dem ha befunnit oss och idag befinna oss i ett icke-kanoniskt tillstånd sedan mer än sjuttio år, i en irrlära? Nej, tvärtom, vår kanoniska tillhörighet till Patriarkatet i Konstantinopel har garanterat oss gemenskap med hela den ortodoxa världen och vi kan leva här, i Västeuropa, i ett fruktbart och broderligt samarbete med alla ortodoxa samfund i våra länder.

Rent konkret, beträffande Moskvapatriarkens brev, skulle man kunna förutse, men detta är bara min personliga reflexion, vid utgången av detta möte ett brett rådslag för att studera brevet och söka utarbeta ett utkast till svar inom ramen för Stiftsrådet och dess kommissioner, för detta brev är onekligen en stor händelse i den ortodoxa Kyrkans i Europa medvetande. Jag skulle även vilja framhålla Moskvapatriarkens takt, som inte har fastställt någon tidsfrist - det är från hans sida inte något tryck - för det är uppenbart att ett sådant betänkande, som likaledes implicerar rådslag med de andra kyrkliga storheter som är berörda, inte kan göras i flygande fläng.

Det Ekumeniska Patriarkatet gav oss för fyra år sedan ställningen som Exarkat med stadgar som innebär vittgående autonomi. Det har lämnat oss total frihet vad gäller stiftets inriktning och pastorala arbete liksom dess styrelse; och man kan fråga sig hur vi har använt och använder denna frihet. För den förutsätter ansvar. Förutom ett stift är vi även den äldsta ortodoxa kyrkan i Västeuropa. Vi har den längsta och största erfarenheten av ett liv i förskingringen (diaspora). För närvarande, om man vill tala om den ortodoxa närvaron i Västerlandet och om att skapa en lokal  kyrka, kan det inte längre exklusivt handla om en rysk jurisdiktion, utan om ortodoxin i dess helhet. Alla kyrkliga handlingar berör den här närvarande kyrkan. Den lokala kyrkan måste byggas av alla. Det är därför som det ortodoxa biskopsmötet i Frankrike är så viktigt. Det ger oss en unik ram inom vilken vi kan mötas, utbyta erfarenheter, initiera samarbete för att möta de pastorala problem som, tro mig, blir mer och mer gemensamma oavsett vilken jurisdiktion vi tillhör. Visserligen är denna instans ännu inte någon verklig biskopssynod, men vi bör visa våra Moderkyrkor ett exempel på fruktbart och broderligt samarbete i det att vi eftersträvar ett enda mål: vittnesbördet om "en enda helig, katolsk och apostolisk kyrka", på den plats som Gud har gett oss att leva på, om "Guds heliga Kyrkors fortbestånd och allas enhet ".

Min slutsats är följande: ett djupt och detaljerat övervägande av Moskvapatriarkens brev är nödvändigt. Vi måste således uppmärksamt undersöka detta förslag och å ena sidan sätta in det i vår lokala kyrkliga verklighet, sådan vi har den i våra länder idag och som är resultatet av mer än sjuttio år av Ärkestiftets inrotande här i Väst och, å andra sidan, i grunderna för den ortodoxa ecklesiologin, sådan den framgår ur Kristi evangelium och den eukaristiska teologin och sådan den erkänns av alla Patriarkat och Autokefala kyrkor. Det kanoniska organisationen av diasporan är, som ni vet, en stor fråga som alla ortodoxa kyrkor idag uppmärksammar, och det är för övrigt i detta perspektiv som Moskvapatriarkatet har sänt oss detta brev.

Genom att vi nu på kanoniskt sätt har upprättats inom den Ekumeniske Patriarkens jurisdiktion, behöver vi också hans välsignelse "för att allt skall ske i god ordning".  I sitt brev till Konstantinopels Patriarkat av den 24 januari anhöll Stiftsrådet på förslag från dess sekreterare om Hans Helighet Patriarkens välsignelse för att vi om nödvändigt skulle kunna be om och få hjälp och råd av Hans Eminens Jérémie, Metropoliten av Schweiz. Må därför ingen vara förvånad att jag efter vad som har hänt under de senaste veckorna företog mig att be honom komma till vårt möte i egenskap av personlig representant för Hans Helighet Patriarken för att stödja, lyssna på och hjälpa oss. Jag skulle vilja i allas våra namn tacka Metropolit Jérémie för detta. Han vet hur vi alla sätter värde på honom, respekterar och älskar honom, eftersom han känner oss väl - han var som ni minns Locum tenens för Ärkestiftet 1993 - och eftersom vi vet att han vinnlägger sig om att respektera vår autonomi och våra traditioner, samtidigt som han utöver detta är mån om Kyrkans enhet och det ortodoxa vittnesbördet.

A propos detta, tillåt mig, Ers Eminens, att repetera de ord Ni själv yttrade här vid Stiftsmötet den 31 maj 1993: "Jag uppmanar er att bevara en andens enhet, en anda av absolut respekt för vår ortodoxa Kyrka i dess helhet, en anda av lydnad, den heliga lydnad som fick er att inträda i det mysterium som Kyrkan är. Vi är alla representanter för alla församlingar och vi hare en särskild uppgift att representera de medlemmar som valt oss som delegater hit. Vi bär ett tungt ansvar. Var kloka och gör det som ert kyrkliga samvete bjuder. Ni är medlemmar av Kyrkan, ni företar kyrkliga handlingar och bör ha en kyrklig själ. Det som ni skall göra är en kyrklig handling och era samveten måste vara rena inför Gud för det ni står i begrepp att göra. Vi är här inte en som kår av väljare, vi är inte här för att genomföra en valkampanj, det tillhör en lekmannasfär. Vi är Kyrkan, förnyad. (...) Kyrkan välsignar oss, Kyrkan helgar oss (Messager diocésain nr 8 juni 1993 sid. 5).

Jag skall sluta för min del genom att säga er att denna förmiddag, i denna katedral Alexander Nevskij, har vi firat den gudomliga Påskliturgin "med en röst och ett hjärta" och vi har mottagit Nattvarden ur en och samma kalk. Nu skall vi åter församlas på denna heliga plats för att välja vår nye Ärkebiskop. Denna händelse berör vår kyrka och vårt eget kyrkliga liv. Det som inte är tillbörligt under liturgin bör heller inte vara tillbörligt under vårt stiftsmöte. Att ljudligt visa sitt gillande eller ogillande är inte på sin plats. Ni ombeds utpeka den som, med Guds hjälp, kommer att vara den bäst skickade att leda vårt Ärkestift, som utvecklas i ett helt nytt sammanhang i de samhällen vi lever i och i vilka vi är kallade till att bortom våra egna känslor och olikheter oföränderligt vittna om den ortodoxa kyrkans enhet, om sannheteten i dess lära och den broderliga kärlek som förenar oss. Det är därför som jag nu och här vill repetera diakonen inbjudan före den Gudomliga liturgins första välsignelse: "Nu är tiden inne  att  tjäna Herren!"

Gabriel, biskop av Comana

Ärkebiskopstronens Locum tenens

/Översättning från franska: Per G. Olson/

Til åpningssiden